Psykiatri må vara hur intressant som helst men idag kom jag på att det nog inte är min grej. Man ska kunna lyssna aktivt på en människa och kunna hantera informationen på ett professionellt sätt. Man ska vara intresserad av hur människor lever och tänker, och varför de gör som de gör. Man ska lätt för att "lägga sig i" och dra med och motivera människor som inte har någon motivation...mm. (detta enligt vad jag uppfattat)
Jag kan ärligt säga att jag kanske klarar av en av alla de sakerna som jag anser att krävs, Jag vet inte om jag skulle klara av att ta in allt som kommer fram i ett samtal, speciellt rikitgt hemska saker så vet jag inte om jag skulle kunna hantera professionellt. Alltså hjälpa patienten att bearbeta utan att det skulle påverka mig. Sedan är jag nog intresserad av hur människor lever och beteér sig. Det som jag har problem med är just det där att kunna "lägga mig i" att ta initiativet till att vara med en person och försöka få fram hur personen mår och sist men absolut inte minst att kunna motivera. Det är jag usel på har jag märkt nu...Jag är gärna med och är på så vis aktiv men jag har verkligen problem att dra med någon i något som de inte verkar intresserade av. Jag är helt enkelt för snäll och frågar och då svarar de såklart "Nej"...jaha...så blir det ingenting. Ja jag är tydligen sån, men jag vill inte ändra mig heller för det finns de som tycker att det är bra också, lugnet och "snällheten". Det motiverar ju också vissa, i alla fall till att prata och det är ju absolut bra inom psyk. Men ja, jag tror (vet ju aldrig) som sagt inte att jag kommer att arbeta inom psyk sen...för mycket funderande och diskuterande, tungt!