stressen som var
Tyckte att jag var lugn, ganska cool. Tyckte att jag följde Alice tempo som bebis utan problem. Delvis så gjorde jag det. Jag lät Alice rutiner styra Men med en inre stress. Jag märker det nu. Nu när jag borde känna en inre stress över allt som behöver göras med två barn så gör jag inte det.
Det är lite trist att inse att jag inte njöt mer av soffan och sängen med första barnet. Jag kommer ihåg att jag ofta satt och planerade vad jag skulle hinna med efter amningen, under hennes (ofta korta) sovstund. Jag försökte nog vara i stunden men det var svårt. Svårt att ändra livet. Detta trots att jag var ledig flera veckor innan hon kom och hade alla möjligheter att börja "go with the flow".
Det var nog en större förändring psykiskt än vad jag trodde. Den första tiden.
Nu tar vi dagen mer som den kommer, försöker att inte ha några måsten fastän listan med allt som skulle kunna göras är lång. Njuter av stunden, med båda barnen.
Det som gör att det känns enklare denna gång är kanske också att "jobbstressen" sakta försvunnit genom en föräldraledighet och en massa vabb. Dessutom märkte jag att man ganska snabbt är tillbaka i jobbet ändå och då är det kanske lättare att släppa det denna gång.
Med andra barnet slipper man även alla "goda råd " som man inte efterfrågat och som egentligen bara ökar på stressen.
