När man är gravid så berättar folk gärna hur hemska förlossningar de genomgått. Hur lång tid det tog och hur intensiv och svår smärtan var m.m. Man blir förberedd på det värsta nästan. Men sedan får man nästan bara höra positivt kring tiden efter. Det är väldigt sällan som någon faktiskt säger att det var jättejobbigt att ha en bebis första halvåret/året p.g.a. bristen på rutiner hos spädbarnet, sömnbrist, amningen kanske inte har funkat, kolik, allergi, infektioner m.m. som kan uppstå och vara en utmaning för föräldrarna. Det är som att det ska vara ett guldskimmer kring bebistiden trots att den verkligen är en prövning för de allra flesta. Jag tror också att det, som i mitt fall, kan kännas lite extra mödosamt när det inte finns någon släkting i närheten som man kan åka och fika till (lämna över lillfisen i någon annans famn en stund) eller som kan komma över på kort varsel och avlasta lite när man inte sovit tillexempel.

Det är inte lätt, och vissa dagar känner man sig extremt instängd från övriga världen. Hela ens liv har ju förändrats i och med att man inte längre är på jobb. Man har fått en annan identitet som man håller på att vänja sig vid samtidigt som man ska ta hand om en hjälplös liten men ändå väldigt söt filur + sömnbrist.

Trots att bebisar är gudomligt söta och hjärtat smälter när de ler och brister när de gråter så är inte den första tiden en dans på rosor. Det konstigaste men enklaste sättet jag kan beskriva det på är att det är mysigt och påfrestande på samma gång.