Häromdagen gjorde jag det som jag länge tänkt att jag skulle göra när lillan sov i barnvagnen. Sätta mig ner på en bänk och bara njuta. Jag har inte haft ro till det tidigare. Jag har gått min runda helt enkelt. Men, i det vackra höstvädret så kunde jag inte låta bli att sätta mig och få lite sol i ansiktet. Jag visste att lillan skulle sova en stund till om vagnen rörde sig lite och med foten på ena däcket på vagnen så kunde jag sätta mig en stund.

 

Jag tror att jag inte velat sätta mig och reflektera så mycket innan jag kommit in i min nya tillvaro. Eftersom detta är så nytt så tror jag att jag varit lite rädd för att jag, på den där bänken i solen, ska upptäcka att detta är en tillvaro som jag inte alls trivs i... och vad skulle jag göra då? Det går ju liksom inte att ångra sig. Som turen var så kom det inga sådana tankar när jag satt på bänken, jag kände mig istället ganska harmonisk.

 

Jag intalar mig dock fortfarande att jag måste ta dagen som den kommer, i alla fall ett par månader till. Lillan utvecklas så otroligt så jag förstår att vissa dagar blir lite "för mycket" och då är det mer gnäll i famnen än mysigt gos, medan andra dagar flyter på som en jämn ström. Det fina är att antalet leenden har ökat :)

 

Livet med en liten människa.