Jag sitter och pluggar (som vanligt). Jag funderar även på vad som skulle kunna vara det värsta som skulle kunna hända? Det jag kommer fram till är att förlora någon man verkligen älskar. Hur klarar man av det - Egentligen? Det är svårt att förstå om man inte själv varit med om det. Jag har haft turen nog att inte förlora någon, ja det beror ju kanske på vad man menar med förlorar förstås. Menar man att tappa en viktig och betydelsefull relation så hamnar jag nog med i den klubben - tyvärr. Men jag har aldrig förlorat någon "på rikitgt" då menar jag död eller en ordentlig separation där ena parten tar farväl och den andra står med andan i halsen. Äldre släktingar som dör räknas inte rikitgt för det är naturens gång och det är bara att acceptera.

Jag har funderat mycket på detta dels efter min Norgepraktik då jag förvånansvärt märkte att jag saknade Johan mer än min mamma(!) och min älskade syster. Hur kan det komma sig att man kan bli att älska någon lika mycket om inte mer under ändå en så kort tid av sitt liv? Det är konstigt. En annan sorts kärlek självklart men ändå lika stark och tar lika stor plats i ens hjärta. Sedan efter det som hände min älskade bästa vän. Hon förlorade någon hon älskade/älskar "på rikitgt" och på ett sätt som man fasar över när man är tillsammans med någon. Mina tankar finns hos henne för det mesta, varje dag om jag ska vara ärlig. Min bästa vän är däremot mycket stark och jag vet att hon kommer att klara sig igenom smärtan som finns där i hennes själ. Han är inte heller längre värd henne - inte ett dugg! Hon ska ha den bästa som kan hittas på denna jord och då kanske inte ens den mannen egentligen skulle vara värd henne - en så underbar tjej är hon - Min Mia.

Det som man kan trösta sig med är - blir man inte bitter så tappar man aldrig kärleken och förmågan att kunna älska igen. Jag hoppas jag får fortsätta med min kärlek och att älska lääänge till!♥